Aldert ser Finland närmare än finnarna själva

Holländaren Aldert van der Burg kom till Finland första gången 1989. Hans första kontakt med det finska soullandskapet var i Forssa-regionen, dit han kom som utbytesstudent. Vid den tiden hade han ingen aning om att Finland skulle bli en permanent del av hans liv.

Allt hade börjat några år tidigare, på en något överraskande plats.

”Jag var på semester i Grekland 1985. Hotellet hade en bok på finska. Jag bläddrade igenom den och tänkte: vilket språk är det här? Jag var också fascinerad av att Finland ligger så nära, men vi hörde ändå nästan ingenting om det. Förutom när Kekkonen omvaldes till president. Det är just därför jag bestämde mig för att åka till Finland som utbytesstudent”, säger Aldert.

I Finland befann han sig i ett land där folk kanske inte pratar mycket, men oftast verkligen menar vad de säger när de öppnar munnen. För den unge holländaren var det både förvirrande och uppfriskande.

Aldert har sedan dess återvänt till Finland dussintals gånger. Hans längsta vistelse sedan 1990 var tre månader, under vilken tid han också arbetade här. Under årens lopp har han lärt sig finska så bra att han klarar sig någorlunda bra i vardagen.

Tystnad är inte kyla

Under årens lopp har han utvecklat en bild av landet som intressant nog skiljer sig från hur finnar ofta beskriver sig själva. Finnar brukar säga att de är stoiska, blyga och kanske lite blygsamma. I Alderts ögon är finnar inte så mycket kalla som eftertänksamma.

”Här pratar man inte med varandra bara för att tystnaden känns besvärlig. I Nederländerna kan en konversation börja snabbt och fortskrida ännu snabbare. I Finland kanske en person först tittar, tänker en stund och först sedan säger något väsentligt. Det kan ta tid att vänja sig vid det, men efter det har det sin egen charm”, säger han.

Enligt Aldert tenderar finnar också att underskatta sig själva. När något fungerar bra i Finland klappar man sig inte på axeln. Tåget går, skolan fungerar, naturen finns nära och tilliten till samhället är tydlig i vardagen. En finne rycker på axlarna: så här borde det vara. En holländare kanske tittar på samma landskap och tänker att något alldeles exceptionellt pågår här.

Aldert är också road av det finska sättet att prata om vädret.

”Många använder vädret som småprat, men finnar använder det som ett mått på sitt gemensamma öde. Om november är mörk, erkänner vi det tillsammans. Vi klagar inte för mycket eller låtsas vara glada, utan vi accepterar fakta. Kanske är det det som är så finskt med det: livet är inte alltid en fest, men kaffet är varmt och bastun värms upp.”

Språk kan vara en bro, inte en låst port

Vid sidan av allt det positiva ser Aldert också en utmaning. Finland kan vara ett svårt land att komma in i, särskilt på arbetsmarknaden. Språkkunskaper krävs ofta även när själva jobbet skulle vara framgångsrikt på engelska eller genom praktiskt arbete. Att lära sig finska är viktigt, men språket ska vara en bro, inte en låst port.

"Om Finland vill attrahera kompetenta människor behöver arbetsplatserna modet att anställa dem som ännu inte talar perfekt finska. Vi behöver engelskkunskap, tydligt språkstöd under arbetet och framför allt en attityd som ser en utlänning som en möjlighet och inte en extra börda. Man behöver inte veta allt första dagen. Finländare lär sig ju trots allt inte småprat på ett ögonblick", säger Aldert med ett leende.

Ytterst handlar Alderts berättelse också om finnarna själva. Vi ser lätt våra egna brister: tystnad, försiktighet och blygsamhet. Samtidigt ser en utomstående ofta pålitlighet, ärlighet och en sällan välfungerande vardag. Kanske borde vi se Finland genom holländska ögon någon gång. Då kanske vi märker att det finns mycket här att vara stolta över – även om vi inte behöver säga det för högt.