Små bitar från Riihimäki

I Pirkko Arhipas spänningsroman "Döden i bilden" reser riksdagsledamoten Kristiina Heinari-Tikanniemi norrut från Helsingfors med tåg med sin son. På vägen får hon syn på sin bekanta riksdagskollega, som blir kvarlämnad på Riihimäki station.

"MP har gått vilse i Riihimäki. Vi var emot det. Två fylliga män i poplinjackor stod under klockan och väntade. De slog varandras händer länge. Riksdagsledamoten sa något som andra skrattade åt. De gick till fots genom stationshallen. Ingen såg efter MP. Kristiina tänkte att om hon var elak så skulle hon berätta om det nästa gång hon träffade en man."

"Många nya passagerare kom från Riihimäki. Vagnen började fyllas. Den gamla kvinnan, flämtande tungt, travade mycket bakom de andra, tittade på den plats som Kaijuhan lämnat tom, men stannade inte utan gick mödosamt fram.

(Arhippa, Pirkko: Döden i bilden: en spänningsroman, 1987, s. 56–57)

I Jörn Donners roman Linnun varjo möter David, en medelålders tjänsteman vid Kulturministeriet, en kvinna på tåget på väg från Helsingfors till Riihimäki, som tittar frågande på honom.

"För att bryta muren av tystnad frågade David kvinnan vart hon skulle.
Till Riihimäki."

(Donner, Jörn: Fågelns skugga, 2004, s. 140)

I samtalet avslöjas att kvinnan är en gymnasieälskling, Sofia, som David först inte kände igen.

"Det sades högt på tre språk att tåget skulle stanna precis vid Riihimäki, Sofia började samla ihop sina saker, väska, handväska, handskar."

"När han klev upp på perrongen tittade han upp. Han stannade. David kände igen det smygande leende som hade strålat mot honom under de långa skoltimmarna och korta nätterna.

Tåget startade."

(Donner, Jörn: Fågelns skugga, 2004, s. 142)

Kai Ekholm, huvudbibliotekarie på Nationalbiblioteket, som tillbringade sin barn- och tonårstid i Riihimäki, har skrivit sin första roman. Enligt de böckerna undersöker deckaren "Du måste dömas" döden av en död flicka som hittades i Nationalbiblioteket. Kalju, en privatdetektiv som utreder fallet, reser till Riihimäki för att intervjua en krigsveteran med anknytning till fallet.

”Kalju körde till Riihimäki på det rödvita R-tåget. På stationen möttes Imela av en skogshuggare. Kalju gick över järnvägsbron i riktning mot Patastenmäki ytterligare en kilometer. Henttonen hade verkat pigg i telefonen och ville prata om vad som helst. Hade varit anställd vid järnvägen efter kriget och gått i pension därifrån. Hustru och son arbetar på Paloheimo och arbetar med sågverk. Ett liv som levts av visselpipan.”

(Ekholm Kai: Enligt de böckerna ska man bedömas, 2013, s.226)

Teemu Helle, en poet som för närvarande bor i Riihimäki, skriver i sin dikt ”Riihimäki-Rock (Nio instruktioner för en invandrare)”

"2. Akta dig för Bermudatriangeln: Ta din förtidspensionering till Atom, Låt din hälsa börja. I slutändan kommer du att ligga efter din tid på Tavastgatan."

(Teemu Helle: Land of Happiness)

Riihimäkä-poeten Mirja Hämäläinens dikt Kevät kurkkii leder påskstaden till våren på Allinna Mäkis sluttningar.

Våren kikar

”Våren har kommit till stan igen
gatorna är slaskiga, leran flyger.
Ett par förtjänar Allinna-backen
visst har det dykt upp trots allt.
Hej, hajkaninerna kissar
Hej, hajvårkik:
Dansar solen på himlen?"

(Hämäläinen Mirja: Utdrag ur dikten Kevät kurkii, Livets fröjder, 2009, s. 32)

I Juha Itkonens roman "Sjutton" får en ung pojke från Tavastehus, Henrik, utforska nattlivet i Riihimäki redan som minderårig. Staden, som förmörkats av 90-talets lågkonjunktur, ger inte en attraktiv bild av Riihimäki.

"Av alla platser i världen är de i Riihimäki. Riihimäki är bara en fläck längs banan, mindre och fulare än de andra fläckarna. Riihimäki är idrottsplatsen där Henrik har sprungit sitt rekord på XNUMX meter. Riihimäki är räls och eltrådar och mormor som fryser i snösladden på stationen, kanske också ett glasmuseum där han besökte som barn med morfar och mormor. Riihimäki, Henrik skulle vilja fråga Vesku varför i helvete Riihimäki, men det gör han inte."

(Juha Itkonen: Sjutton, 2010, s. 40)

Jan Jalutsis personliga fängelseberättelser beskriver fängelselivet, relationerna mellan fångar och väktare och förändringen av kriminalvården. Många historier utspelar sig i Riihimäki fängelse, kallat "Rio de Rix".

”Så det finns många avdelningar och deras natur varierar, men sedan finns det en plats som heter Bronx. Det korrekta namnet på avdelningen är 3.2. Ingen kan komma till jobbet från den här avdelningen, och få därifrån skulle vilja gå någonstans så deprimerande för själen och sinnet som arbetsplatsen. "

"Och om en sak är säker så är det det faktum att ingen från Rixus personal längre vill prata om eller ens komma ihåg avdelningen i fråga och dess verksamhet. Åtminstone inte på ett bra sätt!”

(Jan Jalutsi: Berättelser från en resecell, 2011, s. 13–14)

Jantso Jokelins essäsamling "Reseguide till ingenstans" plockar upp minnen från ett vägskäl i essän med samma namn. Jantso Jokelin tillhör teaterfamiljen Jokelin, som länge varit inflytelserik i Riihimäki. Essän påminner bland annat om branden på Riihimäki teater 1976, då teaterns mångårige kostymör Aili Jokelins hela livsverk brann ner till grunden. Aili Jokelin var Jantsos mormor.

Minnen från övergångsstationen

"Men en av de mest vändpunkter i min familjs historia var Riihimäki teaterbrand 1976. Hela byggnaden brann till aska, och nästan ingenting räddades. Tre gånger såg jag min mamma gråta. Mest av allt minns jag när taket på teatern brast i lågor och förstörde teaterns hundratals handgjorda kostymer, min mammas livsverk. Allt brann ner till grunden framför hans ögon”, minns pappan.

(Jantso Jokelin: Matkaopas ei-minneak, 2012, s. 122)

I Jari Järveläs roman "Vattnets tyngd" ger sig 18-årige Yrjö Pihlava år 1919 av för att bli ledare för en timmerflotta på Miinalanjoki i Aunus. När tåget stannar vid Riihimäki station på grund av ett tekniskt fel börjar han gå runt på stationen. Han hamnar på gårdsplanen till järnvägsarbetarbostäderna som kantar huvudvägen. Yrjö möter en liten pojke som jagar råttor under ett skjul, som han börjar följa för att fördriva tiden. Medan han följer pojkarna hamnar han tillbaka på stationsperrongen och ser samma pojkar steka råttor och sälja dem till passagerare.

”Det var problem med loket från början. Tåget ryckte mellan stationerna och i Riihimäki gick konduktören runt och sa att tåget skulle behöva stanna en timme extra på grund av renoveringen av lokets vevar.

En folkmassa vällde ut ur vagnarna på perrongen. Jag drog mitt pekfinger genom det ringlande håret och började smeka Katri"

(Järvelä, Jari: Vattnets vikt, 2001, s. 74)

"Jag fick bara ordet "Katri" på pappret, jag började dansa också. Bredvid stationen låg järnvägsarbetarnas långa, smala hus. Jag gick från eldgången till gården och utanför till hörnet av kojan och lättade mig in på sidan av kojan."

(Järvelä, Jari: Vattnets vikt, 2001, s. 75)

"Pojkar jag kände hade samlat ihop en tredje kille, som var rödkindad och vände tunna köttbitar som brynts på grillen till en gyllene färg. När han var klar slog han in dem i mjuka rullar och hällde en rödaktig sås på toppen. Han berättade artigt för omgivningen att hans bortgångne mormor Elna hade lärt honom receptet."

(Järvelä, Jari : Vattnets vikt, 2001, s. 77)

År 1955 rörde sig ett tåg på de finska järnvägarna som transporterade Miss Universe, Armi Kuusela och hennes filippinske man Gil Hilario. Mot en avgift fick folk förundras över superparet av sin tid i en tågvagn. I Risto Karlssons glada berättelse som utspelar sig i Kouvola stannar tåget också vid Riihimäki station.

"På Riihimäki hade någon brast ut i skratt när han såg Gil, avslutade det på mitten och lämnade vagnen fnissande själv.

Ärret hade blivit rött. En av damerna från Riihmäkela i vagnen hade viskat till honom att han inte skulle bry sig. Kvinnan var en allmoge, en byggplatsmatsalsskötare, som i sitt yrke inte behövde syssla med det civiliserade samhället. Armi hade skrattat men tittat på Gil som satt i vagnen bredvid bordet. Han hade ett förstenat uttryck i ansiktet."

(Karlsson, Risto: Armi tyll, Armi tyll, 1999, s. 74)

Martti Laines Kuilu-roman beskriver fånglägren i Riihimäki under inbördeskriget.

"Det var bara några veckor senare som jag började återfå medvetandet. Den första tydliga och evigt etsade observationen jag gjorde var förkrossande – jag såg min följeslagare, Levi, galen. Det sorgliga faktumet började så småningom gå upp för mig - jag var fånge i fånglägret Riihimäki, trängd i ett stort, överbyggt skjul.

Leevi, den där gråhåriga gubben, före detta medlem i Bibelstudiesällskapet, underbefälhavare för A-Company, min vapenkamrat och min vän - som sidekick. Vi hopade oss i hörnet av brädboden och åt girigt nässelsoppa."

(Laine, Martti (Larni, Martti): Kuilu: berättelsen om ett visst mänskligt öde, 1937, s. 127)

Riihimäki-konstnären Reino Laitasalos dikt "Potemkintrappan" uppstod som ett sorgeverk. Reino Laitasalo säger i bokens förord:

"Efter att min fru Ella-Maija plötsligt dog efter 40 års samvaro fanns det ett behov av att uttrycka saknaden. Eftersom jag inte kunde uttrycka det i målningar som jag skulle ha velat, började jag skriva dikter."

Laitasalos dikter är känsloutbrott, minnen från resor, minnen från barndomen i Pispalala. Verket är illustrerat med målningar av Reino Laitasalo. Den sista delen av boken är uppkallad efter Ismon Pakari, ett konfektyr-café i Riihimäkä, där konstnären sitter med en kopp kaffe.

Regn. Jag går till Ismos bageri för att fika.
Jag sitter som alltid.
Framför fönstret, på höger sida av bordet
du kan se människor och bilar som passerar.
Ismo, sjuttio,
en man med valrossmustasch och grått hår
besök ugnen då och då och kom sedan tillbaka.
Vi försöker starta ett samtal tillsammans,
när det inte finns några andra. Den vill inte starta.
Jag dricker mitt kaffe och äter min karelska paj,
som Ismo motvilligt har värmt upp.
Efter att ha druckit och ätit slutar jag försöka.
Idag är inte en dag för debatt.
Jag reser mig från stolen och viftar med handen till Ismo.
Jag går ut genom dörren, ut på gatan våt av regnet.

(Laitasalo, Reino: Potemkins steg, 2011, s. 102)

I Maiju Lassilas folkkomedi vinner portman Jönni Lumperi tvåtusen mark med lotteriet han fick av handelsrådgivaren Jöns Lundberg och börjar spekulera på de förmögnas bekostnad. Han ger sig in i både de rikas och de hemlösas värld och gör miljonaffärer i Tammerfors med obefintliga pengar. Jönni är till och med dödförklarad, men reser sig från de döda och fortsätter sina äventyr. På väg hem från Tammerfors till Helsingfors fastnar Jönni i tuben i Tavastehus tillsammans med en grupp bedragare. Efter att ha blivit befriad levererar han tiirikan till bedragarna och fortsätter själv på nattåget till Riihimäki. Inspektör Nuutinen från Tammerfors har länge försökt få Jönni bakom galler, men han tror att Jönni är död. Nuutinen måste ta tåget till Riihimäki för att utreda konjakstölden av doktor Puttilainen.

"Men nu var Nuutinen tvungen att åka till Riihimäki i officiella ärenden. De av Jönni släppta bedragarna hade gjort en liten röra där.

De bröt sig faktiskt in i doktor Puttilainens källare med Jönnis diadem och tog de tolv liter konjak som Jönni hade tagit till stationen medan Puttilainen själv opererade honom."

(Lassila, Maiju: Uppstånden från de döda, 1961, s. 224)

”Men samtidigt tiggde Jönni i Riihimäki om respengar till Helsingfors. Folk ville inte ge honom det, och han var redan nere."

(Lassila, Maiju: Uppstånden från de döda, 1961, s. 225)

”Jönnis vistelse och vara hade väckt misstankar i Riihimäki. Jag antar att han stal konjaken. Jönni hade tagit sin kista och gått in i skogen. Vi höll ett öga på honom och väntade på att Nuutinen skulle komma."

(Lassila, Maiju: Uppstånden från de döda, 1961, s. 226)

Ulla-Lena Lundbergs "Såssoldaten" berättar historien om vinter- och fortsättningskriget ur lärarfamiljen Kummelis perspektiv. En av familjens söner, Göran, skickas till Riihimäki för utbildning när vinterkriget börjar. Till en början inkvarteras rekryterna i Södra grundskolan. Förutom utbildningsplatsen reser Göran även runt i Riihimäki med skidor. Boken innehåller många beskrivningar av Riihimäki under vinterkriget.

"Riihimäki. Lärlingen Göran Kummel bor med 125 andra på Eteläinen kansakoulu, det är 29 män i rummet. Bra kakelugn, lagom varm. Te och smörgås på morgonen, potatis och korv till frukost eller gröt och mjölk, soppa och kex till middag."

(Lundberg, Ulla-Lena: Marsipansoldaten, 2001, s 59)

"I mitten av februari flyger 80 ryska plan över Riihimäkis luftrum och släpper sin last. Hus brinner över hela staden, och ett skyddsrum får en total träff. Alla dör, inklusive frontsoldaten på permission. Det är vad pojkarna pratar mycket om: att killen överlevde fronten, men dog när han kom hem."

(Lundberg, Ulla-Lena: Marsipansoldaten, 2001, s 66)

I Hannes Markkulas polisroman "Hämndens spik" mördas en ung överkonstapel från Riihimäki, den tjänstledige Keijo Tapani Virtamo.

”Arvos bild hade då och då dykt upp i tidningar. Inte nödvändigtvis alltid i nationella, men åtminstone en gång i Kekes hemstad i Riihimäki. Mannen deltog i många slags affärer. Också i Riihimäki hade han nyligen köpt det största hotellet i orten utan några komplikationer. Ja, konkurrenten, den kooperativa hotellkedjan, var upprörd på den tiden."

(Markkula, Hannes: Hämndens tagg är skarp, 1984, s. 15)

"Enligt Kekes vänner och kollegor passade det inte in på Kekes image. Naturligtvis brukade han använda swag då och då ändå, men till slut var det väldigt sällsynt. Vanligtvis bara i en liten grupp efter ett träningspass på polisbastun i Riihimäki."

(Markkula, Hannes: Hämndens tagg är skarp, 1984, s. 49)

Unto-Olavi Niittykukka beskriver sina personliga upplevelser från sin fängelsetid i början av 1980-talet i Riihimäki fängelse i sin roman Mallivanki.

"Tre koppar kaffe gurglade ner i halsen på mig i väntan på att komma till Riihimäki. På stationen kom jag ihåg frimärkena. Efter att ha köpt märkena och hittat en gratis taxi sa jag till föraren att köra till huvudporten till det centrala fängelset. Taxichauffören frågade ingenting. Vad skulle han ha frågat? Kai Riihimäkis taxibilar åkte dagligen till fängelset. Jag var absolut ingen speciell kund. När jag kom dit betalade jag för resan och klev ur bilen. Där stod jag framför den lyxiga utrustningen och tittade på mitt framtida hem. Jag nådde vakten från vaktbåset fäst vid fängelsemuren. Jag grävde fram mitt pass ur fickan och när jag lämnade över det sa jag:

– Mår jag bra, eller ska jag tillbaka?

(Niittykukka, Unto-Olavi: Model Prisoner, 1987, s. 14)

Juha Numminens spänningsroman om ett bankrån av den ryska maffian är också kopplad till Riihimäki. Bankchefen från Riihimäki i boken "Riihimäki-maffians högsta namn" övervakas av polisen i hörnet av Tavastgatan och Keskuskatu. Kriminalkonstapel Ilveslinnas journalisthustru genomför samtidigt en intervju om maffiaämnen i Riihimäki, som den svartsjuke polismannen tolkar som något helt annat.

I Numminens bok reser vi mellan Helsingfors och Riihimäki och följer Riihimäki-maffians toppfigurer, som alla kommer från Riihimäkis Räätykänmäki. Handlingen innehåller också en charmörminister från Riihmäkä.

"Fyra timmar senare i Riihimäki...lampan tänds på bankdirektör Bobi Aarnios kontor, även om dörrarna till Sparbankshuset i gult tegel i hörnet av Tavastgatan och Keskuskatu har stängts för kunder för länge sedan.

En eldröd Pontiac Firebird GTA lyser parkerad på Keskuskatu, Jarkko Kuusinen verkar ha en ganska lång bankaffär.

"Kan det finnas en tråkigare stad än Riihimäki?" Patrullen sträcker sin domnade ryggen. "Har du sett några vackra kvinnor här under dessa timmar?"

"Jag har sett..." Jari Ilveslinna försöker att inte visa sin växande rastlöshet. "ett."

Han berättar inte för Partio att den där vackra kvinnan var hans fru Sari, och inte heller att han är fruktansvärt avundsjuk just nu."

(Numminen, Juha: En mardröm från Petersburg: en spänningsroman, 1992, s. 140)

Slutet på fortsättningskriget i september 1944 med vapenstilleståndsavtalet skapade en politisk situation i Finland där det fanns rädsla för sovjetisk ockupation. Den allierade kontrollkommissionen, som bodde på Hotell Torni, krävde att krigsförbrytare skulle straffas. I Harri Raittinis bok "Tanner i tornets skugga" satt 40 misstänkta i Riihimäki fängelse i månader och väntade på anklagelser som inte var sanna. Kekkonen, Tanner, Varjonen och andra politiker från den tiden stred också sinsemellan om makten. Bokens huvudperson, inspektör Rinne, är bland de frihetsberövade i Riihimäki fängelse.

"Efter att ha kört tre kilometer från Riihimäki station i riktning mot Tavastehus kom centralfängelsets vita väggar till syne. Runt omkring växte en dyster granskog, som stod på sin höjd i oktobermorgonskymningen. Förutom fångvaktaren fanns det två unga soldater vid porten med maskingevär vid sina sidor. Det fick Rinne att fråga sina eskorter:

– Har det här förvandlats till något slags militärfängelse?

Han fick inget svar, men han förväntade sig det inte heller. Det var fem lika okunniga personer i bilen. Fyra tog och en togs. Ingen visste varför.

På Kolko genomfördes återigen inträdesritualerna i receptionen. De var mycket mer arroganta än föregående kväll i Valpo. Ordningsvakten som utförde tjänsten registrerade personuppgifterna och frågade sedan orsaken till gripandet."

(Raitis, Harri: In the shadow of Tanner Torn, 2007, s. 22)

Hilkka Ravilos kriminalroman Namngiven Eerika berättar om en finsk mamma född i Lappland och dotter till en tysk soldat som växte upp i efterkrigstidens Finland. Den diskriminerade Eerika slutar med att gifta sig med Patastenmäki i Riihimäki genom Tammerfors och Helsingfors i slutet av 1960-talet. I boken mördas Eerikans svärmor på ett konstigt sätt i Riihimäki, och det finns gott om lokal färg från Riihimäki.

"Taxichauffören tittade på mig med ett betydande leende.
"Nu gissar jag var Upi är den vackraste dagen på året."
"Denna Jaska tillhör samma volleybolllag," introducerade Unto.
"Jag visar staden att när flickor görs till kvinnor kan de röra sig här," sa taxichauffören.
Jag såg glasfabriker, skolor, en vapenfabrik, parker, en kyrkogård.
"Bor du i Patastenmäki?" frågade taxichauffören och Unto gick med på det.
Från taxifönstret såg jag stora tomter med gamla äppelträd, bärbuskar och naturligtvis i hörnet av varje ett blommande potatisfält, raka rader av morötter, rödbetor och rödbetor. Den generation som upplevde matbrist under kriget orkar inte se oodlad mark. Husen i Patastenmäki härad såg välmående och välskötta ut, med bra färg, men det fanns bara ett fåtal främre mäns hus där."

(Ravilo, Hilkka: Named Eerika, 2012, s. 159–160)

I Juha Riikonens bok "Mitt livs golv" reser författaren till olika dansställen runt om i södra Finland. Han dansar också ofta på den populära dansscenen Riutanharju i Riihimäki.

"I slutet av sommaren åkte vi till Riutanharju i Riihimäki med en vän vi fortfarande känner. Scenernas kung Esko Rahkonen och hans orkester uppträdde."

”Dansgolvet var väldigt annorlunda då; ett halvdussin cyklar stod lutade mot staketet, det fanns utedass i sluttningen och det fanns ingen information om försäljning av cider. Jag såg det när de tog en fickmatta utanför."

(Riikonen, Juha: Elämäni parquetit, 2008, s. 16)

"Riutanharju ligger fortfarande mitt i skogen i naturens sköte. Zonindelning har inte kommit dit och det är osannolikt att det kommer dit senare heller. Parkeringsplatsen ligger på toppen av en tallbevuxen grusås, så det böljar inte ens vid kraftiga regn. Men i värmen prasslar kullen bokstavligen sin torrhet."

(Riikonen, Juha: Elämäni parquetit, 2008, s. 85)

”Riutas scen har en utsiktsplattform i mitten, en rolig rundtornliknande paviljong där man kan sitta på ett par meters höjd och se folk gå förbi. Dess struktur stöder inte bara taknocken, den får dansarna att gå runt i hallen i en cirkel. Det finns en kall källare under pumpen för förvaring av läsk.

Kärlekstornet på fem meter i diameter skapar också sina egna problem. På ena sidan av scenen ligger damavdelningen som är flera rader lång. På de bästa kvällarna finns det knappt något utrymme mellan den och pumpan, och det blir som en flaskhals."

(Riikonen, Juha: Elämäni parquetit, 2008. s. 85–86)

I Petri Salins novell anländer Arnold J. Mälkönen till Riihimäki med tåg. Boken är en samling av det bästa från novelltävlingen från Kouvola-detektivevenemanget från 2008.

Petri Salin: Nästa tåg

"Tåget bromsar för sista gången och till slut trycker folk ut på perrongen. Vi är framme. Vi har kommit fram till mänsklighetens svettiga armhåla som heter Riihimäki. Var skulle annars en man vid namn Arnold J. Mälkönen kunna bo? Inne i vagnen har Arnold J. somnat och konduktören går för att skaka upp honom. Ett kort men intensivt ordväxling uppstår som slutar med att Arnold grovt knuffas av tåget. Jag ser från bortre sidan bakom stolpen när Arnold först flyger upp på knä och sedan rullar sig upp på ryggen. En läderportfölj som kastas från Arnolds dörr träffar honom i huvudet. Han blir liggande på perrongen och tåget rusar iväg. "

(Brott på järnvägen, red. Ritva Sorvali, Maritta Naumanen, 2008 s. 221)

Hannu Salamas realistiska skildring av äktenskapet, "Oktoberdagarna", skildrar förhållandet mellan en författare och hans politiskt aktiva fru, Eija, som präglas av både alkohol och otrohet. Eija beskriver sin flykt till en annan man, Pekka, i Riihimäki, där de stannar till på den legendariska restaurangen Keitaa på Keskuskatu.

"Jag fortsätter att prata om äktenskap, jag beskriver en lysande framtid, en stor traktoraffär i centrum av R:mäki, mig själv som en respekterad affärskvinna och en stark fru. Låt oss gå till medelvägen. Jag träffar P:s mamma. Låt oss sova ett par timmar med lamporna släckta och åka till Keitas."

(Salama, Hannu: Oktoberdagar, 1971, s. 146)

I Arto Salminens bok "Lahti" anmäler sig en nybörjare i armén frivilligt till ett specialuppdrag mitt i skogen. Samtidigt försöker nybörjarens far, en privatföretagare, att överleva under trycket av växande förtvivlan. Boken utspelar sig i Hyvinge och Riihimäki-trakterna och på andra håll i södra Finland.

"Jag började turnén bakom Kehä komlosen, fortsatte till Tusby, Järvenpää, Jokela, Riihimäki. Jag gick till Karavaan för att äta och åkte från 54 till Oitti, Järvelä och därifrån till Hollola."

(Salminen, Arto: Lahti, 2004, s. 141)

”Ritva satt i Laiskanlinna med en bok i handen och tittade på tv. På hyllan bakom stolen stod den 21-delade Tieton Värikäs Maailma som vi köpte i slutet av 70-talet på Riihimäki vildmarksmässa. Jag minns fortfarande backpackern som lockade in oss i sin husvagn. Den kokade kaffe, bjöd på Mariekakor, hade trevliga samtal, introducerade bokserier, berättade om rimliga månadsavbetalningar och tog emot beställningar."

(Salminen, Arto: Lahti, 2004, s. 145)

Berättelsen om Salla Simukas ungdomsframgångsserie börjar med boken Punainen kain veri. Lumikki Andersson gick i skolan i Riihimäki och gick över till uttryckskonstgymnasiet i Tammerfors. Så minns Snövit Riihimäkis tid.

"Han behövde inte längre vara i Riihimäki. Han hade sökt till gymnasiet för uttrycksfulla konster för att komma därifrån. Det hade kanske varit svårt för föräldrarna att acceptera flytten till Tammerfors annars, men den önskade platsen på en gymnasiesärskola var ett tillräckligt skäl."

(Simukka, Salla: Red as blood, 2013, s. 27)

"Snövit Andersson. finlandssvensk från Riihimäki.
Den som har en balanserad åsikt om allt."

(Simukka, Salla: Red as blood, 2013, s. 30)

I den tredje delen av serien minns Snövit Riihimäki.

"Lumiki har väldigt få ljusa minnen av Riihimäki. En av dem var från Riihimäki-teatern, där Snövit hade sett en pjäs när han var nio år gammal."

(Simukka, Salla: Musta kain ebenpuu, 2014, s. 45)

I Jarkko Sipiläs deckare "Karu keikka" avtjänar en brottsling vid namn Huhta sitt straff i Riihimäki fängelse. Helsingforspolisen utreder döden av en polisman från inrikesministeriet och förhör Huhta flera gånger.

"Parkeringsplatsen var grus. Muren i Riihimäki fängelse var matt. Det var åtminstone något traditionellt med Sörkäs röda tegel, men Riksus betong var bara tråkig. Det var förstås meningen. Den fallfärdiga huvudbyggnaden i gult tegel syntes bakom muren. Fängelset låg intill den lokala garnisonen på norra sidan av Tienhaara-distriktet. En passande plats, tyckte Kohonen."

(Sipilä, Jarkko: Karu keikka, 2003, s. 51)

"Kohonen kom till fängelseporten. Riihimäki fängelse var en del av en ring av tre branta hus. Dessutom hölls de farligaste fångarna i Kakola i Åbo och Sörka i Helsingfors. Specialiteten för Riihimäki fängelse, färdigställd på 1930-talet, var att bastupallar tillverkades i dess snickeriverkstad."

(Sipilä, Jarkko: Karu keikka, 2003, s. 56)

Anja Snellmans bok "Pääoma" har en bild av Riihimäki station på omslaget och en liten scen från Riihimäki stationsperrong i texten. I Pääoma skriver Anja Snellman om sin familjehistoria genom de olika stadierna i sin äldre syster Marus liv.

"Vi står på Riihimäki station och Ruslan tar en bild med sin lilla Imperial box-kamera.
Ett pojkgäng visslar under klockan. Någons hand snärtar bredvid örat och pekar på oss. Att peka finger är fult, har Ludmila sagt. Att plocka näsan är fult, har det också sagts. Men jag säger att det är fult att prata ryska på offentliga platser.
Jag är inte lyssnad på.
Vi står på Riihimäki station och Ruslan säger till Maru på klar ryska: gå bort från den ett ögonblick.
Det är ett långt ögonblick.
Vi står på Riihimäki station, jag på bilden med bagage och Maru utanför bilden, ensam.

(Snellman, Anja: Pääoma, 2013, s. 101–102)

I Anni Swans "Iris ruka" stannar vi till vid Riihimäki station och funderar på att stanna till vid den berömda stationsrestaurangen på tågresan till Helsingfors.

"Klockan ringde, tåget stannade vid Riihimäki. Flickorna reste sig och började gå.
”Kommer du inte och dricker te?” frågade den främmande flickan.
"Nej", svarade Kaarina, "vi är snart i Helsingfors."
Han bestämde sig för att spara sina pengar, trots allt hade han Lanters stora äpplen och Maris söta pajer."

(Svanen, Anni: Iris rukka, 1955, s. 87)

Jari Tervos roman "Myyrä" (Mullvaden) handlar om en detektiv från den finska säkerhetstjänsten, Jura Karhu, som är arvtagare till en gammal kommunistisk familj och har i uppdrag att avslöja en spion på högsta maktnivå. Romanen nämner också garnisonen i Riihimäki, dit hans farbror, Akilles Karhu, som fängslades för kommunism, förflyttades sommaren 1941.

"Efter ett par månader satt farbrorn på ett tåg till Riihimäki, när borgarna kom på idén att skicka kommunisterna till fronten för att slåss mot sitt älskade Sovjetunionen."

(Tervo, Jari: Myyrä, 2004, s. 45)

”Den plötsligt samlade opatriotiska och oärliga straffavdelningen bestod av trehundra kommunister och fyrahundra andra ligister, som major Pärmi, som leder avdelningen, vrålade på gården till Riihimäki garnison. I sin frenesi sparkade han sanden på barackgården och höjde moln av damm."

(Tervo, Jari: Myyrä, 2004, s. 45–46)

I Markku Turunens parodiroman "Lättare än vatten" hämtas en sändning kex från Riihimäki till Nyslott.

"Enligt Dörtsis instruktioner parkerade Kyösti en stor skåpbil på parkeringen vid Riihimäki järnvägsstation, den passade precis på parkeringsplatsen. Han hade själv restaurerat bilen för hästtransport. Han lämnade nyckeln på bilens vänstra framdäck och gick några kvarter till den lokala kupolen. Han hälsade på den igelkottshåriga och tjocka portvakten och sa att han kom från Dörts ställe."

(Turunen, Markku: Vatten är lättare, 2001, s. 12)

Antti Tuuris "Stora spannmålståget från Sibirien" berättar historien om hur spannmålslaster fördes från Sibirien till Finland. I februari 1918 skickade Oskari Tokoi, som ledde senaten, tre tåg till Omsk i Sibirien för att hämta den spannmålslast som Lenin utlovat för Finland, som stod inför hungersnöd. Jaakko Rahja, bror till de välkända röda ledarna Eino och Jukka Rahja, var befälhavare för ett av tågen. Verket skildrar en händelserik resa på nästan fyra tusen kilometer genom Ryssland. Den lättade stämningen från den lyckade resan skildras vid stoppet vid Riihimäki station.

”Vi fick information i Lahtis att Kullervo Manner och Lindqvist skulle träffa oss på Riihimäki. Det var mycket folk på Riihimäki station när tåget kördes framför stationsperrongen. Jag var den första som gick ut till perrongen och hälsade på Manner och Lindqvist som höll hand och de andra männen klev också av tåget till perrongen. Sedan talade Lindqvist, som tackade oss för vår bedrift och berömde järnvägsarbetarna och deras professionalism och mod, utan vilket den nästan fyra tusen kilometer långa resan till Sibirien inte hade varit möjlig."

(Tuuri, Antti: Suuri spannmålståg från Sibirien, 2009, s. 198–199)

I Vesa Vanhanens spänningsroman "Sju rättar" anländer kriminalpolis Pekka Konttinen tillsammans med sin kollega till Riihimäki för att intervjua Timo Kataja, ett vittne till mordet i Hämeenkoski. Vesa Vanhanen bor i Lahtis, men undervisar i historia och samhällskunskap i Riihimäki.

”De körde till Riihimäki på väg 54. Körningen bjöd inte på några konstiga syner. Många åkrar, men få sjöar.”

(Vanhanen, Vesa: Sju har rätt, 2013, s. 221)

"Timo Kataja bodde i en liten tvårumslägenhet i centrala Riihimäki, bredvid K-butiken. Konttinen lyckades parkera bilen på gården till huset, vilket kan betraktas som ett litet mirakel. Det fanns bara två gästplatser och som tur var var en av dem ledig."

(Vanhanen, Vesa: Sju har rätt, 2013, s. 222)

Författaren, kritikern och journalisten Jarno Pennanen beskriver nästan poetiskt sin ankomst till Riihimäki fängelse i majsnöfallet. Jarno Pennanen dömdes till fängelse för landsförräderi under fortsättningskriget. I maj 1944 förflyttades han från Åbo länsfängelse till Riihimäki centralfängelse. I Riihimäki skrev han sin diktserie Jeremiaan mure (1945). Stora granar kan ses genom fängelsets gallerfönster, vars toppar färger förändras med väder och belysning. Ibland i vinden "gungar de som utslitna eller halvdöda" eller en lugn dag "Nu är granarna på Tahpanhees vägg blåröda. De är som indianhövdingar i sina festliga dräkter”. (sid. 367)
Jarno Pennanen var gift med Riihimäkä författare-poet Anja Vammelvuo.

"Riihimäki

Det oväntade händer alltid. Vi kom till Riihimäki så sent att jag hamnade på "passagerarnas" sida med mina tillhörigheter. Ankomsten var oförglömlig, en tjock snödriva föll på de gulnade björklöven och gröna kärlen. Landskapet var på något sätt overkligt, sagolikt, charmigt och skrämmande på samma gång, till och med lite minusgrader och den skönheten skulle ha förvandlats till döden.
Det borde ha målats en tavla om det: finsk vår. Men själva naturfenomenet är så sällsynt att jag aldrig har sett det målat.
Sedan ingången till gården, höga murar, ett stort byggnadskomplex, fönster.
Och slutligen hall och celldörrar utifrån precis som på förstklassiga hotell.
Och så glömde jag ett ögonblick att titta på rummet. Grovputsade ljusblå väggar, en gröngrå, djup dörrkarm, en orange list och en beigegrå dörr. För första gången såg jag något i en fängelsebyggnad som var tänkt att göra människor glada."

(Pennanen, Jarno: Tervetultua tervemenoa: Jarnos saga 2, 1970, s. 349–350)

Poeten Arvo Turtiainen satt fängslad i Riihimäki centralfängelse från januari till sommaren 1943. Han anklagades för att ha deltagit i förräderi.

"Fängelset överraskade mig med sin renhet och modernitet. Sedan kom jag ihåg att jag läste någonstans att Riihimäki är ett mönsterfängelse och att alla utomstående, turister, utländska specialister på fängelseområdet etc., som är intresserade av fängelseförhållandena, förs till Riihimäki för att lära känna Finlands utmärkta fängelseförhållanden."

(Turtiainen, Arvo: Ihminen nr 503/42 : Dagbok över ett experiment, 1966, s. 204)

"Min cell är ljus, luftig och ren, rent hotellliknande bredvid Katajanokkas loppskåp och Åbos fuktiga skymningsrum. Cellfönstret är på människohöjd, så du behöver inte gå upp på en pall för att kika ut. Utsikten öppnar sig dock bara mot en sandad gård som omges av en hög mur som reser sig några tiotals meter bort. Men väggen är vitputsad, som alla väggytor här, och bakom den, ovanför väggens krön, höjer granarna sina spjutspetsar mot den öppna himlen. Om cellen inte var kall skulle jag ha det jättebra. Om jag inte var hungrig skulle jag försöka våga vara glad någon gång."

(Turtiainen, Arvo: Ihminen nr 503/42 : Dagbok över ett experiment, 1966, s. 204–205)

Två intressanta brev från Riihimäki från början av 1900-talet är ett stycke finsk litteraturhistoria. Poeten L. Onerva tillbringade några veckor i Riihimäki i början av 1907 och skrev till sin far:

"Här i Helsingfors blir en person alltid störd på ett eller annat sätt, och när jag utför en sådan uppgift måste jag vara helt ensam utan minsta påverkan utifrån... Riihimäki ska ha en bra lägenhet tillgänglig och komplett fred. Du behöver inte säga ett ord till folk som besöker Vento."

(Kortelainen, Anna: Nainen slips, 2006, s. 225)

L. Onerva skrev "Mirdja" medan han vistades i Riihimäki.

Eino Leino har skrivit ett brev till Aino Kallan i Riihimäki den 25.6.1917 juni XNUMX. Han skriver:

"Jag är på sommarresor, jag avslutade "Under mitt ansikte..." Nu är jag otroligt lat. Jag kan inte minnas när jag har haft en sådan sorglös sommar framför mig... Snart åker jag vidare norrut, kanske ända till Kajana"...

(Leino, Eino: Eino Leinos brev till Aino Kallas, vänner och gemenskaper, 1962, s. 21, 23)

Onerva och Leino kunde bo i Riihimäkis berömda Olivia Axeen Railway Hotel, vars övre våningar sägs ha inhyst kända Helsingforsförfattare som avslutade sina böcker. Hotellets gästböcker har gått förlorade, men det är fullt möjligt, som breven visar, att Onerva och Leino bodde på ett bekvämt hotell omgivet av parker. (Tavastland 11: Penttilä, Olavi: Riihimäki – restaurangstation, 1962, s. 53)