Allmänna drag av Riihimäkis natur

I Riihimäki dämpar havets relativa närhet vintern (januari -7 °C), men å andra sidan kyler påverkan från Tammela höglandet sommaren (juli +16 °C). Längden på den termiska växtsäsongen har ökat mellan 1996 och 2006 med mer än 180 dagar, och summan av den effektiva temperaturen är på motsvarande sätt nära 1 400 grader. Den årliga nederbörden i Riihimäki är i genomsnitt cirka 610 mm och det finns cirka 110 regndagar på ett år. Permanent snötäcke faller på Riihimäki i genomsnitt den 15 december och snö samlas i mars i genomsnitt 30–35 cm.

Vegetationsmässigt tillhör Riihimäki den sydvästra delen av den södra boreala zonen, anemonzonen. Liksom övriga Etelä Tavastland är det sydvästliga inflytandet i floran tydlig, till exempel är vitsippor och blåsippor vanliga. Sydvästlig kardborrrot är vanlig, medan sydöstra rosengräs är sällsynt i Riihimäki.

Av skogarna är det grandominerande, lundliknande tyger som är vanligast, men skog kan finnas från karga tyger till frodiga dungar. Det finns gott om lindlundar och till och med valnötsbuskar. Dungar står för mer än 30 procent av skogsmarken i Riihimäki.

Anmärkningsvärda lundväxter i Riihimäki inkluderar örnvinge, vit- och blåsippor, mjölkört, lundviol, björnbär, vargbär, tesma, hundvete och sällsynt kaninsallat.

Du kan också hitta intressanta arter i Kangasmets. Vanamo är vacker för sina blad och de vackra rosa blommorna är blomstervärldens adel. En vanlig, men liten och svår att märka orkidé, nattskyggen är ett fantastiskt fynd i en mossbeklädd gran. Och även på hösten kan du hitta parasitväxter utan gröna löv, tallblommor, i tallen. Särskilt hos gamla granar kan man hitta knutar eller knutar på grenarna. Ljung, lingon och renlav gläder resenären på de annars karga tallklipporna. På åsarnas sluttningar kan man lägga märke till den sällsynta katttassen och en lite frodigare sluttning som doftar doftande på natten. Slutet på skogsbetet har minskat de platser där ljuskrävande vita dungar växer.

Ett intressant inslag i Riihimäkis berggrund är den utbredda förekomsten av en sällsynt mörk och alkalisk bergart, gabbro, i de södra delarna av kommunen. Många av Riihimäkis skogklädda klippor består av gabbro: till exempel Salmenkalliot på norra stranden av Suolijärvi, ravinens väggar i Paalijärvi kanjon, Mikkolankallio och Kippakallio. Det finns metavulkanit vid kanterna av gabbrozonen. I centrala Riihimäki är den vanligaste typen av sten granit och i norra glimmergnejs. De största bergområdena nära marken ligger på nordöstra sidan av Suolijärvi.

Det finns en tydlig nordväst-sydostorienterad längsgående ås i Riihimäkis västra delar och en liknande i öster på Hausjärvisidan. Mellan dessa finns kortare åspartier norrut från Salpausela. Salpausselkä går från Riihimäkis sydöstra sida via Hyvinge mot Hangö. Riihimäkis jordmån består huvudsakligen av lera med moränryggar vad gäller undergrunden. Ytjorden består huvudsakligen av lera, silt och lerjord.

Landskapsmässigt hör Riihimäki till Tavastlands odlings- och sjöland. Den västra sidan av staden tillhör bergsregionen Tammela och den östra sidan till jordbruks- och sjöregionen Keski-Tavastland.

På Riihimäki är den relativa höjdvariationen 30–75 meter och området är kuperat till sin natur. Den högsta punkten är Hatlamminmäki, som ligger 165 meter över havet.

Det finns knappt några traditionella biotoper i Riihimäki. Längs älvarna och dikena finns dock ibland ovårdade och igenvuxna blöta gräsängar. Ängsväxter finns dock i Riihimäki på vägkanter och skogsbryn samt på gamla kärrstigar. Anmärkningsvärda ängsväxter i Riihimäki är bland annat sädelöv, kärv, honungsbär, kärv, aholeinik, rosengräs, prästkrage, kardborrerot, kattklocka och sällsynt styltgräs.

Riihimäki har fler träsk än vanligt för förhållandena i södra Finland, nästan 10 procent, och de är mångsidiga vad gäller träsktyper och -storlekar. Zonen av rådande träskföreningstyper i Riihimäki är sköldoaser. Huvuddelen av mossen tillhör dock viettooasen och endast den stora Silmäkeneva tillhör sköldoasen. Bland kärrtyperna i Riihimäki finns en mängd kärr och korpar samt kärr. Dräneringen har förvandlat många myrar till myrar eller myrar.

Hatlamminsuo, i stadens nordöstra hörn, har bevarats som den mest naturliga, som är utpekad som naturreservat i landskapsplanen och redan till största delen återvunnits för staten. Sammalistonsuo i norra delen av staden är ett torvproduktionsområde och ett viktigt fågelområde. Söder om den iögonfallande tätorten finns ett stort dränerat träskområde.

Anmärkningsvärda myrväxter i Riihimäki är bland annat kärrstarr, kärrblomma, rundlövstarr, vanlig björk, vanlig sörja, gyttja och sörja, stjärnstarr och sällsynta vitrandiga gräs och kärr.

Riihimäki kännetecknas av bristen på vatten. Den totala ytan av Riihimäki är 126 km², varav 121 km² är land och 5 km² är vatten. Riihimäkis fem sjöar ligger alla i den sydvästra delen av staden. Det finns inga andra ytvatten på minst två hektar i Riihimäki. Det finns ett dussin dammar mindre än denna. Några av dem är naturliga dammar i skogs- och sumpmiljöer, några är grävda eller uppdämda bassänger. Vantaanjoki flyter i Riihimäki-området cirka 13 kilometer. Herajoki och Paalijoki är bifloder till Vantaanjoki. I norr rinner Riihiviidanoja, som hör till Kokemäenjokis avrinningsområde, in i Punkanjoki och vidare längs Puujoki i norr.

Anmärkningsvärda strandväxter i Riihimäki är t.ex. strand- och kärr, strandblomma, kärr- och flaskkärr, vasskärr, kärr, bredbladig osmankäimi och strandgräs.